Jag ska stå upp för mig själv
Hur kan man känna sig som världens mest ensamaste person, när man vet att man inte är dt? Ena dagen är mitt liv på toppen, men andra dagen så har allt bara rasat ihop och allting känns helt bajs. Jag förstår inte vad dt är med mig ibland. Är allas liv såhär, eller är dt bara mitt? Jag vet att jag inte är helt ensam, och jag vet att alla inte hatar mig. Men ändå känns dt så, helt vrickat! Jag kommer ihåg hösten 2006. Mitt rena helvete var då. Jag skar mig, gräta mig tills sömns varenda kväll, och till sist gick dt så långt att jag.. Jag tog piller! Så nere var jag då. Och nu under våren har dt kännts flera gånger som att jag är påväg så långt ner igen, men jag ska fan inte ner dit. Aldrig mer. För jag kommer ihåg precis allting, hur dt var och hur den där känslan i kroppen sa DÖD med stora bokstäver. Att ligga på sjukhuset i tre långa nätter och fyra äckliga dagar.. Usch! Jag vill inte uppleva dt igen. Dt var som ett jävla fängelse där. Tanten jag skulle prata med sa att jag absolut inte fick åka hem förens jag började äta. När jag sen kom hem, så hade jag tappat aptiten helt. Mat var äckligt, dt var inte någonting som gillades i mina ögon. Och ingen dricka utan kolsyra kunde gå ner genom halsen, för dt skulle inte kännas i halsen då. Dt var bara ett rop på hjälp. Nu idag så vet jag att jag kan ropa på hjälp på andra sätt och vis, än att stoppa i mig 36 stycken piller. Jag ska stå upp för mig själv den här gången.
- Sussu. <3
- Sussu. <3
Sötnosar som skrivit sin åsikt
